Försöker göra som terapeuten säger och känna rädslan och veta att den snart kommer att gå över. Funkar inte riktigt än. Jag är rädd för att hela ansvaret för någon annans barn ligger på mig. Samtidigt som förnuftet ju vet att jag klarar det här.
Så nu har han alltså flyttat hit igen. Lugnt nu men förr eller senare kommer det ju att bli bråk. Eller om olika åsikter...