... är nära nu. Nästan gråtfärdig av trötthet och kanske också ensamhet. Har jobbat för mycket och varit ensam.
Kände mig gränslöst ensam när jag körde hem från släktkalaset till en ensam lägenhet. Ja mannen är på tjänsteresa.
Så jag gav mig själv ett stort glas vin och nu ska jag surfa fina bilder med tv i bakgrunden resten av kvällen.
födelsedagskalas yngsta syskonbarnet.
Dessa tragiska gamla människor som bara pratar om sig själva. Och hur det var förr.
Är det en generationsfråga? Att inte ta hänsyn till någon annan. Att inte lyssna på yngre. Att inte inbjuda barnen till samtalet.
Hade någon ut något av denna träff. Egentligen? Ens födelsedagsbarnet?
Eller är jag bara konstig?
vet ni att jag stängt av väckarklockan? Jag är en vuxen människa som slipper gå upp samma tid varje dag. Som slipper stressa till jobbet.
Vilken lyx!
Har flyttat denna veckan. Företaget.
Kört prylar till soptippen välgörenhet och hem. Skruvat ner städat och burit burit.
Jag kan.
Så varför är jag rädd och orolig?
Jag vet ju att jag kan.
Fast jag är jättetrött.
hittar en 7 år gammal video. Avslutning vi ska höra dottern sjunga. Lite gäsp var det. Stressad i vanlig ordning.
Sen börjar min späda lilla dotter sjunga. Med en djup stark fantastisk sångröst. Och jag bara tappar hakan.
Hade aldrig hört henne sjunga innan. Ingen av oss andra kan.
Men sedan slutade hon sjunga.
Bortslösad talang.
Två år har jag varit affärsinnehavare.
Vart tog de åren vägen?
En omskakande upplevelae7. Annorlunda. Oplanerad.
Och nu avslutad. På sätt och vis.
En ganska okänd framtid väntar igen. Känns bra!
blev utskälld av en kund idag. Nån annan köpte klänningen hon trodde hon hade pajat. Tja lite mitt fel var det väl. Men att bli så arg. Kan inte vara bra för henne heller. Hyperstressad stadsbo. Sen kom hon tillbaka efter q0 minuter och skällde lite till. Jösses.
Fast tyvärr tar jag ju åt mig av sånt. Fast jag klarar att visa en annan fasad mot henne.
Eller ska jag kanske tolka det som att jag är en människa som bryr mig.
Att jag bara råkade bli slagpåse för hennes totalstress denna dag. Fast det är ju inte rättvist förståss.
fruktansvärt trött på folk.
Men nu är butiken stängd. Sista dagen idag. De flesta människorna har jag tyckt om men gnälliga och snåla kärringar är jag trött på. Stöddiga förståsigpåare också. Föräldrar som inte har ordning på sina ungar är också tröttande.
Sååå skönt att slippa dem.
Men de två sista åren har trots ovan varit roliga lärorika och annorlunda. Ett skoj kapitel i mitt liv. Definitivt!
och sen undrar jag vad jag gör ibland. Vad leder det till.
Och har jag ett så skojigt liv?
jag har orkat!
Och det är jag stolt över.
Jag har orkat för att jag ville det. Jag har orkat ta mig tillbaka. Inte bara för att vara duktig utan mest för min egen skull.
Jag orkar och jag vill.
Igen.
ibland bara gnäller jag. Vet det.
Så dagens intressanta iakttagelse är att jag inte har ont någonstans. Och det är en framgång!
Jag måste framhålla det positiva också.
just. Så nu flyttar jag. Stänger bygget och flyttar ut i cyberrymden.
2 år sa jag på skämt när jag övertog butiken. Det blev så.
2 år har jag drivit en butik alldeles själv. Jag som var utbränd har jobbat mer än heltid i mer än två år. Och jag är fortfarande glad.
cool ord. Men om inte - vad då?
Jag och samtalscoachen hann aldrig så långt i våra samtal
... krav till och med enligt artikeln. Se mitt föregående inlägg.
Nej en arbetsgivare kan inte kräva att äga sina anställda.
Tycker jag alltså...
nej det gjorde jag inte. Jag skiljde på privatliv och jobb. Kanske därför det misslyckades?
Nu älskar jag mitt jobb.
