orkar verkligen inte just nu.
Massor av människor i butiken. Sen är min energi slut.
Kvällsjobb som renoverare är det inte tal om.
orkar verkligen inte just nu.
Massor av människor i butiken. Sen är min energi slut.
Kvällsjobb som renoverare är det inte tal om.
jag gör så gott jag kan. Men jag räcker inte till. Tiden räcker inte. Jag orkar inte längre arbeta 8 timmar om dagen eller mer. Kroppsarbete funkar bara 4-6 timmar ungefär.
Inte speciellt varmt ute men det är ju sommar och vi närmar oss juni juli med stormsteg. Jag trodde allt skulle vara klart tills dess. Visst gör jag framsteg men det är ändå oändligt med detaljer kvar. Som måste göras.
Innan sommaren...
de preliminära siffrorna i budgeten säger att det här inte håller på lång sikt. Det kommer bli för dyrt att överleva nästa vinter.
Kanske blir det här äventyret kort.
Men då har jag i alla fall försökt.
Har funderat lite över mitt nuvarande och det förra boendet.
I min nuvarande situation är jag för det mesta glad, och ibland till och med lycklig korta stunder.
I mitt förra boende kände jag mig intängd i lägenheten. Vet inte om det var bokstavligt eller inte? Var jag instängd i situationen eller trivdes jag inte i stan?
Det jag blir gladast över här är faktiskt naturen. Så kanske var det vyerna och landet jag längtade efter.
Fria vidder eller ett fritt liv? Vet inte riktigt...
och vet ni, det har funkat bra med lilla mamma. Visst är hon tjatig, och glömsk och gör fel ibland. Men om jag också jämkar så funkar det bra. Vi har glädje av varandra. Hon får känna sig delaktig och hon bidrar. Jag känner att jag glädjer henne och att vi har nytta av varandra.
Tro det eller ej men jag har till och med varit på hundpromenad!
jag ville göra det här för att veta om jag kunde. Kunde det jag trodde att jag kunde. Trots allt är jag 55+ . Och jag har varit utbränd. Visste inte om jag skulle klara av det. Men jag visste att jag inte skulle orka när jag var 65, att det skulle vara för sent då.
Det är slitsamt som bara den. Kroppen skriker och ibland känns det övermäktigt. Men jag visste ju att jag skulle kunna ge allt för att nå dit jag vill. Jag har gjort det förut. Det kommer att vara ett tufft år. Ett år med bara jobb.
Jag är stolt över vad jag gjort hittills. Och jag gillar jobbet och jag är oftast väldigt glad.
Fast just nu hade jag kunnat vara i en fin lägenhet i stan, tryggt och varmt och med allt jag ville ha inom räckhåll.
Förutom lycka och tillfredsställelsen av att kunna då förståss.