Så jag tar lite försiktigt upp frågan om hösten. Och får det överraskande svaret att nej hon har inte tänkt åka utomlands och studera till hösten. Nehej? Och inte har hon sökt till svenska högskolan. Hon har sökt ett au pair-jobb i USA (har nog många andra också gjort). Hon har genom arbetsförmedlingen (!) fått städjobb nån timma varje dag i sommar. Och det är tydligen framtidsplanerna. Ojsan. Jag försöker hetsa henne lite till men då blir det stopp. Ämnet är jobbigt. Hon blir ledsen. Jag slutar fråga eftersom hon inte vet svaren.
Men hon har ju pengar och möjligheter. Så varför inte? Fattar inget. Men så är jag ju inte tonåring längre heller. Det enda jag vet är att jag inte heller visste i hennes ålder. Men det blev slumpen som styrde mitt liv då och det var lättare att få jobb. Och jag hade absolut heller inga planer i hennes ålder.
Fast jag vet inte om det där ingick i mina planer. Hade nog tänkt att hon skulle ge sig av så att utrymmet hemma blev större. Så att hon började leva. Hade nog inte tänkt försörja henne i vinter. Visserligen kanske det är henne väl unnat att vila ett halvår och vi har ju råd att försörja henne. Men?
Så vad lämnar det resten av familjen? Yngsta dottern klagar över att hon ändå inte har så många vänner i stan.
Så vi är fria att lämna. Vi kan emigrera till USA, Australien, England, Frankrike eller egentligen vart vi vill. Både mannen och jag har åtråvärda yrken och erfarenhet. Yngsta dottern kan gå gymnasium i Internationell skola eller engelsktalande skola. Den stora vet ju inte vad hon vill så det kan hon göra var som helst nånstans.
Så faktiskt öppnade det här möjligheter. Tror jag? Nu snurrar tankarna ännu mer när jag tänker på den lösningen.
Det sägs ju att kriser och problem öppnar för nya lösningar. Och är det något jag är bra på så är det problemlösningar.
