"En förälder som misshandlar sitt barn psykiskt är ofta mer känslostyrd, än folk i allmänhet, på så sätt att han betraktar sina känslor som ”sanningen” och att dessa känslor inte har så stadig förankring i den observerbara verkligheten runt omkring. En sådan förälder kan då t.ex. få för sig att barnet – när hon ger uttryck för sina naturliga barnsliga behov – försöker ”sätta sig över honom” i någon slags tänkt makthierarki, vilken existerar i förälderns huvud, och att barnet därför behöver ”sättas på plats”. Föräldern kan uppleva barnets beteende som ett hot, en förolämpning, ett utnyttjande eller något annat starkt negativt. Barnet ska ”veta sin plats”, på botten av makthierarkin, så att föräldern därmed kan känna sig – i jämförelse – bättre, större, starkare, säkrare, mer i kontroll, mer värdefull och så vidare. Föräldern har skapat en maktkamp, som han alltid vinner, eftersom han är störst och vuxen. En sådan här förälder är känslomässigt omogen och vet inte hur han ska handskas med känslorna och därför går känslorna ut över barnet."
Även om min pappa hade läst det där hade han aldrig fattat. Han skulle blivit arg, argumenterat emot och surat länge. Och på inget sätt ändrat sig. För han ville ju vara högst i hierarkin och då kan man ju inte lyssna på nån annan.
Min pappa är död sedan 5 (?) år. Jag har aldrig saknat honom.
