”Jag kan inte känna någon glädje längre. Jag gråter för allra minsta, jag kan inte sova, jag är alldeles slut hela tiden och hjärnan känns som om den tillhör någon annan. ...ojsan...
Jag har alltid älskat min man men jag är inte så säker på att jag vill stanna kvar hos honom längre. Jag har ingen sexlust och äcklas när han tar i mig. Världen känns färglös och trist.”
känner igen känslan. Hemskt. Hur kan man avsky någon annan för att hormonerna spökar? Hormoner är inget att leka med. Och alla mina hormoner spökar. De där hormonerna också antar jag.
