jag hade en elak pappa. En pappa som skällde när han var på dåligt humör, vilket han var ofta. Han förödmjukade och förminskade mig.
För min mamma var jag aldrig viktigast. Hon såg inte och såg inte mig. Var väl upptagen av sig själv.
Det födde en osäkerhet hos barnet.
Sen flyttade vi för ofta och för långt bort från kompisarna. Ny skolor nya ungar. Och jag fick inte ta hem någon och de vägrade köra mig dit. Bodde miltals från andra barn.
Barnet blev ensamt och osäkert. Längtade efter att rymma hemifrån.Därifrån. Bort.
Jag har inte ens sett sambandet själv. Behövde en coach till det. Att få veta att det var här det startade. Att inse att det inte var mitt fel.
