Han undrade om jag orkade med ett hus, tycker att det är mycket pengar och om jag inte hellre ville göra roliga saker med honom. Jag förstår hans argument och vet plötsligt inte hur viktigt det är för mig.
Fast hjärtat vet att jag vill ha huset. Och jag kan inte förklara för honom varför eller hur jag känner eller hur det blev så här.
Fast jag håller med honom. Kanske gör jag som jag brukar och stänger av. Tappar en liten bit av mig själv.
På natten när jag ska somna kommer nästa gråt-attack. För då vet jag ju att jag har svarat fel. Jag orkar inte utlandsresor och utflykter. Jag längtar desperat efter egen tid, efter lugn och ro. Det är till och med så illa att jag längtar efter att vara helt själv. Inte för alltid men ofta.
Och jag sover inte särskilt mycket den natten.
