Hon skulle ha anklagat och skrikit på honom med en gång, talat om hur fel det var och hur hon kände. Men det gör hon inte hon bär på sveket. Kanske svek han henne och barnen för länge sedan. Man förstår att han jobbar för mycket och är frånvarande. Hon har tigit om det också. De har ett vanligt normalt taskigt förhållande. Ingen är glad, inte barnen heller.
När han till sist reagerar är det med att det är synd om honom. Just honom på mäns vis. Barnen tar hans parti och hon fattar inget.
Filmen slutar med en situation där man kanske kan säga att hon reagerar på hans vis. Eller att hon överreagerar eller att hon reagerar riktigt på fara.
Mannen gillade inte filmen. Jag gillade den mycket för det som fanns mellan raderna. Och för att den så typiskt drev med det som är svenskt (och norskt) i förhållanden och familjer.
