jag är osams med lilla mamma. Hon borde vara den som älskar mig förbehållslöst. Utan kritik. Hon älskar sig själv och har väl alltid gjort.
Barnens jobb är att hitta fel hos mig för att hitta sin egen personlighet. Naturligt. Barnen är mitt allt.
Jobbarkompisarna är del av stressen och depressionen jag lider av. De är inga vänner.
Tjejkompisarna försvann när allt annat blev för mycket. När barn, man och arbete upptog all tid. De som eventuellt fanns kvar efter alla flyttar.
Han?
Så har jag någon?
Och hur lätt är det då att vara stark och tro på sig själv?
