det var en gång. ..
Mormor hade med sig en liten namnsdagspresent till den stora tonåringen. Behöver ju inte vara något speciellt. Tanken räknas liksom.
Ungen öppnade och utan kommentar ställde hon prydnadssaken i badrummet. Ungen har dyr och bra smak. Ett utsökt rum med märkesdoftljus hon köpt själv. Jag förstod hur fel presenten var. Hon var artig och väluppfostrad nog att inte uttrycka sig otacksamt.
Mormor har alltid varit fattig. Nu pensionär. Hon kan inte tävla med dyra presenter. Hon känner inte den stora ungen väl nog för att veta hennes smak.
Tiga? Eller tillåtet att visa känslor nu? Ska jag uppmuntra ungen att visa besvikelse. För att det är viktigt med känslor. Viktigare att känna än tiga. Tiga och ta emot som familjetraditionen bjuder oss till. Mig och min mamma. Mormorn.
