för tjugo år sedan var dottern 8 månader. Jag hade ammat hela tiden och vi fick henne inte att dricka välling i flaska. Jag hade inte lämnat ungen/älsklingsbarnet mer än en timme under de där 8 månaderna. Men nu skulle jag få åka till stan med mamma och syster på mellandagsrea. Åka till storstan!
Så vaknade Mannen med ryggskott. Han trodde ju att han kunde passa sitt barn i alla fall. Men kunde ju inte ens ta hand om sig själv.
Så det blev ingen utflykt. Som jag grät. Vilken besvikelse. Har för mig att han tyckte mest synd om sig själv. Och mamma hade inte en tanke på att passa barnet så att jag fick min utflykt.
Var det första gången jag gav upp allt mitt för alla andra?
