Tack Zandra - för att du berättar och delar med dig!"Jag var ett tyst barn. Svalde alltid gråten. Berättade aldrig för någon hur ont det kändes innerst inne. Vilken snäll flicka hon är, sa folk.""Jag har vuxit upp i ett otroligt skevt samhälle. Ett samhälle där det är okej att skratta, men börjar någon gråta så är det sällan en jävel som vet vad de ska ta sig till. Ett samhälle där det trippats på tårna, där vi omsorgsfullt tassat runt ämnen som är jobbiga: död, skilsmässor, sjukdom, självmord, ångest, självskadebeteenden.""Men långsamt, långsamt börjar det hända någonting. Vi börjar prata. Det finns en enorm kraft i att berätta och dela med sig"
Jag blev tyvärr inte en rebellisk tonåring, jag tordes aldrig. Så jag har burit på allt alldeles för länge. Trodde det skulle vara så.
