kommer in en mormor eller farmor i butiken med en kille på sådär 10 år. Hon säger "han vill så gärna köpa spegeln i julklapp åt sin mamma men han har bara 500 kr" spegeln kostar 650 kr säger jag. Jag prutar aldrig på befallning. "Inte för pojkens skull?" Säger sura tanten. Nej säger jag. Tanten skjuter till pengarna under mycket gnäll. Pojken säger inget.
Försöker tanten lura mig att pruta genom skuldkänsla?
I annat fall borde hon ha gett honom rådet att köpa något billigare.
Mår illa för pojkens skull. Antingen tvingades han ljuga eller så är hans pengar nu slut.
