jag har varit utbränd. Är utbränd.
Kommer mannen aldrig bli säger han. Hmm. Hans hjärna är trött i alla fall. Han gör misstag. Glömmer. Gör för mycket. Dricker nog för mycket på helgerna. Han är nära gränsen.
Men nej han hinner inte ta ledigt ett tag.
Ingen lyssnar på nån annan om sin utbrändhet.
Å andra sidan är han den lugnaste jag vet.
kommer jag någonsin mer få vänner? Hur gör man?
Pratade med en "bekant" idag. Om ditt och datt. Sen hörde jag hen berätta viktiga saker för andra. Att hen var ledsen. Varför berättade inte hen det för mig?
Och så kände jag mig ensam och utanför igen.
Igen.
Mia Skäringer igen:
"Jag har aldrig varit en huslig kvinna. Jag är inte typiskt kvinnlig. Visst är jag helt okej på matlagning men i övrigt ingen bullmamma. Och med tredje barnet ingen lekparksmorsa heller.
Jag tog ut allt jag hade på perfekthetskontot med de två första. Gjorde egen ekologisk barnmat och frös in i små kuber. Plaskade i regnet, hade sångstunder i vardagsrummet och packade kaffetermosar för lek i skogen. Vår minsting har mest fått hänga på. Och min dotter är fantastisk på att baka. Eftersom hon är intresserad på riktigt. Av sin egen fria vilja. Jag har köpt frysta bullar och mickrat. "
....
" Visst har jag försökt bli lite mera förväntat ”kvinnlig” i min gestaltning av mig själv. I min klädsel, i mitt uppförande. Men det är som med dieter. Funkar bra några dagar sedan orkar jag inte hålla på och krångla mer. "
...
"På min grav kommer det stå att min egen simultana förmåga var det som dödade mig. Ungefär som en autoimmun sjukdom där kroppens eget försvarssystem angriper sig självt. "
...
"Jag gör bara lite för många saker på samma gång. Tvättar, dammsuger, sorterar bilder, skriver en text, rensar ett ful skåp, försöker anordna ett burkskåp, letar pass, vaccinationskort, betalar räkningar och småäter. Ingenting blir riktigt färdigt eller bra. Ofta hamnar jag dessutom ofta med röven ut ur kylskåpet. – Men kära människa, vad gör du här, tänker jag. Du är väl inte hungrig nu. Näe jag är inte hungrig. Bara sugen. Det handlar om nått annat. – Du tröstäter din jävel. Det är ditt inre barn som ropar på dig. Du måste trösta ditt inre barn, ta henne i handen och säga att du är här nu, att du finns för henne Maria. Den fula arga feta ungen som aldrig blev sedd. –Nähe du jag orkar inte krama dig idag igen. Jag vill bara stoppa nått i truten och lugna mig. Vi tröstätande människor äter för att jorda oss. Vi är för lätta och fladdrar runt så mycket. Med lite mat i magen blir vi tyngre. Och kan lättare koncentrera oss. Det är inte kvinnligt att tröstäta. Jag vet. Inget man egentligen ska prata högt om. Inte heller är det kvinnligt att bli full och absolut inte i tv. "
....
"Men som man kan man sluddra hur man vill, sitta med kaggen i vädret och en cigg i mungipan. Har man dessutom, som man, någon kändare psykisk åkomma är allt förlåtet. Männens ångest är vacker. Han är en konstnärssjäl ju. Hans ångest är sexig. Medan en kvinnlig motsvarande oftast är -Dålig mamma. -Hysterisk. Labil. -Psykiskt sjuk. -Sorglig. -Häxa. -Äcklig. -Vidrig. Många är de karlar som fått bete sig men blivit hyllade som genier. "
Hon är sååå fantastisk på att uttrycka det.
Känner igen mycket....
ju mer pengar ju mer jakt och ju mer nöjd är jag.
.... tror jag.
Istället för att liksom vara nöjd.
och när jag mår sämre slarvar jag med maten blir hungrig och tröstäter. Går upp i vikt. Och så struntar jag i mitt utseende.
sedan jag köpte butiken har kommunens nya köpcenter öppnats. Nu har jag inga lokala kunder på vardagarna. Ganska hopplöst. Så planen är att flytta hem butiken och nästan bara sälja via nätet i framtiden. Men 5 månader kvar av uppsägningstiden. Segt. Julhandeln först. Sen knapra månader utan inköp.
Kanske därför jag är lite deppig. Opåverkbara händelser är trista.
Fast idag handlade filmbolaget för massor. Sen har det varit 5 gnälliga tanter här och tjatat.
skräckinjagande misslyckande hemsk upplevelse. Intet ont anande utan dusch och bh i bästa söndagsjympadressen med fett hår knackade jag på dotterns dörr. Och där var hans föräldrar för första gången.
Så då blev jag ju tvungen att låtsas vara trevlig.
De var nog jätterara.
Märks det på mig hur hemskt jag tycker det är med såna situationer? Eller hemskt, mest det att jag inte vet hur man gör.
De var där för att vara social och ha det trevligt tillsammans.
Jag har tillbringat dagen framför datorn. Mannen är och jobbar för att det var mycket på hans jobb.
Och nu känns det som om jag är jättefel. Misslyckad.
ensam hemma fredagkväll.
Drömde i natt att vi var i stora mataffären och han var ganska full och skulle köpa 10 fiskespön för att åka iväg med sina kompisar.
Men då blev jag arg. Vaknade och var arg.
idag kände jag mig värdelös, hade ont och var gnällig. Undrar vad jag håller på med. Och vad världen håller på med.
Men Mannen som just åkt till killkompisar för att se på fotboll en fredagkväll lovade lyssna imorgon.
Ska se om jag är deppig då med eller om det går över....
jag är inte ens trött. Bara lite uttråkad. Gått igenom alla sociala medier och avverkat Hemnet och Blocket och alla Facebook grupperna. Spridit ut lite bilder ock kommentarer här och där. Klickat och gillat.
Facebook är oroliga för mig för jag har så få vänner att de inte vet vad de ska visa mig längre. Haha.
Kanske behöver vänner. Riktiga.
och Mannen kom hem och var fullt upptagen av sig och jag hann aldrig prata om mig.
Och lilla mamma som jag kände mig tvingad att ringa är ju inte mycket till samtalspartner. Hon varken lyssnar eller säger nåt intressant.
Och jag saknar mina barn.
Och kanske en vän.
Inget fel på höfterna. Röntgad. Inget fel på ryggen. Röntgad. Inga fel på proverna.
Men jag har ont.
Det tog väl sisådär 8 månader att utreda att jag är frisk. Så vad nu? Det är ju bra att vara frisk. Men det gör väldigt ont.
idag blev jag utsläppt med kreditkortet igen. Ingen bra idé.
Planen var att drälla runt lite. Hade ett möte i storstan för inköp. Sen blev det ett annat inköpsställe. Fyllde en varukorg. Hämtade en till.
Sen åkte jag till lite andra butiker. Vanliga butiker som vanliga människor åker till.
De hade faktiskt jättefina prylar där också! Hade gett mig själv lite kontanter att handla för eftersom jag inte fått lön. Gav mig själv lite mer pengar bara när de inte räckte.
Är jag glad över att shoppa eller får jag ångest över att jag inte borde det? Jag blir glad av fina saker det vet jag i alla fall!
du vet när man ser sig omkring och önskar att nån äldre kunnigare ska ta ansvar och göra nåt? Och inser att det är man själv. Och då blir man orolig.
Jag är faktiskt lite orolig över att de ens låter mig gå lös. Med fullt ansvar för mig själv och lite till.
precis så är det. Så känner jag inför invandring och flyktingar. Vill du bidra så är du välkommen. Gäller White trash och alls andra också.
Kalla mig rasist eller vad du vill men för mig är det här normen. Vi som har det bra har slitit för det.
sen ska jag. Nu hinner jag inte.
Men före sen är det en massa att göra. Flera månader av annat faktiskt.
Först förbereda för julhandeln sen julhandeln sen mellandagsrea och sen om allt går väl en flytt. Eller vara kvar och flytt senare. Och privatliv ibland också. Och förhoppningsvis en massa ehandeln samtidigt.
Ett jobb inga hästar och alla barnen flyttat ut och jag hinner inget längre.
Hur går det ihop?
Fattar inget.
Vad jag ska göra sen? Ta det lugnt.
Hahaha. ..
det är inte riktigt bra att utmattade människor (läs jag ) handskas med pengar.
Det är inte alltid det blir rätt.
Som dyslexi lixom. En siffra hit eller dit.
