ta steget

ser filmer och läser böcker om kvinnor i taskiga förhållanden.  Tänker alltid varför gör de inget åt det.

Men vad gör jag?

Inget.

Mitt förhållande är inte taskigt.  Men jag är låst och gör inte det jag vill. Jag är instängd.

nytt hus

så har jag då hittat ett nytt hus att drömma om. Ett med verksamhet söderöver.

Är det nu det är dags att göra det också?

Det handlar inte om ett hus utan en livsstil.

Att leva i sin dröm.

ensam

planerad operation men hade inte planerat kryckor i 14 dar. Livet är krångligt och skit.

I fredags ville han gå på AW med jobbet.  Visst jag har varit ensam hemma hela dagen och kan knappt fixa mat men gör som du vill sa jag.  Sen slängde jag på luren.

Han kom hem. Erkände att det var fel.

Måndag och tisdag kväll har han varit tvungen alldeles tvungen att inte heller vara hemma. 

Fattar han inte?

livet

det enda värt att dö för är att livet har varit värt att leva.

Ungefär så sa Jonas Gardell på showen häromdagen.

Just det.

unsatisfied

"constantly unsatisfied" är det det jag är?

Eller är det ens bra att vara nöjd?

Liknöjd.....

motgångar

det är tillåtet att misslyckas

patriarkatet faller

... äntligen

#metoo

övertygelse

deppig

har varit förkyld och är trött.  Kanske påverkar det. Men jag är väldigt deppig. Deppig såsom i frustrerad småsur och lite ledsen.

Ska jag göra det här i 10 år till? Leva så här?

Bo i ett trevligt fint ekonomiskt hus i en lagom stor stad med en lagom frånvarande man och stora barn som - ingen av dem - riktigt har tid med mig? Jag känner mig ensam.

Samtidigt vet jag att hjärnan och kroppen inte riktigt orkar mer. Fast viljan finns.  Kanske det gör mig sur. Idag när kroppen är trött och strejkar.

Och Mannen åkte till storstan för en fredagskväll med polarna och fotboll

jobba eller inte