jag frågar lilla mamma varför vi aldrig har haft stora roliga kalas hemma. Och vi har ett långt och virrigt samtal där hon säger att jag anklagar henne och kritiserar henne. Att det är synd om henne som måste laga mat till jul och diska ensam. Och en massa annat dumt. Förstår att hon är ledsen. Berättar att jag söker svar på vad som hänt för att kunna förändra.
Jag får svar på min fråga, hon slutade med kalas för som kvinna fick hon alltid stå vid spisen. Speciellt som hon är martyr också.
Men varför en halvtimmes försvarstal för det? Hur svårt kan ett rakt svar vara?
Idag talar hon om att åka hem. Och låtsas som inget. Jag tar inte upp det igen heller.
Är det omöjligt att nå henne?
