Ensam med mina tankar. P kontaktade mig igen, sitter i arrest enl. egen utsago. Måste vara nån slags husarrest. Jag kommenterar att han ju har Wifi. Han har skaffat en advokat. Och planen är att ta sig till grannlandet och kanske redan i helgen flyga hit. Hoppsan. Alltså alla dessa omständigheter är ju helt otroligt osannolika. Han uttrycker det så själv också, att det är hans livs otäckaste period.
Och är det sant?
Men han är välkommen att komma hit och bevisa vem han är. För vi fick en sådan fantastisk start. Hur kan man känna så starkt för en människa man inte ens träffat? Han skriver att han saknar mig så att det gör ont. Faktiskt är det så.
Jag vill inte vara ensam längre.
Och jag funderar och fastnar i funderingarna.
Vill att det ska vara sant. Vill så gärna. Vill bli omhändertagen.
