Tja, jag skuldbelägger inte mig själv faktiskt. Mest rycka på axlarna åt det.
Jag vet att jag kan älska en annan man. Jag vet att jag kan uttrycka och känna känslor om jag bara får hjälp. Jag tror att jag kan återfå min sexuella lust till en man. Jag vet att jag inte vill leva ensam längre. Jag vet att jag vill ha ett riktigt förhållande, ett djupt och nära förhållande. Ingen särbo eller kompisar. Jag vill ha en man, en älskare och en livskamrat. Det är jag värd.
Det är väl bra nog?
Men inte redo att gå vidare den hör veckan. Och har ju inte helt gett upp ännu. Det finns en gnutta hopp. Eller så tror jag bara det....
