Vi var nog mer kompisar för att det blev så. Vi var väldigt olika. Hon var småstadsmänniska och familjär. Jag halvgalen och sökande. Ungefär samtidigt flyttade vi till huvudstaden och träffades ibland. När jag flyttade därifrån tog kontakten slut.
Sist jag var i hemstaden pratade jag med syrran om henne och undrade om jag skulle känna igen henne. Det gjorde jag alltså inte. Hon hade blivit tant. Bonnig tant.
Ändå roligt att träffas.
