Jag ville nog aldrig att vårt förhållande skulle ta slut. Kanske ville inte du det heller. Men vi kom i ofas när jag hade flyttat, jag var så lycklig över min nya värld och du var ensam och ledsen. Sen fick jag tid att tänka på oss och då hade du gått vidare.
Jag ville åldras med dig. Vara trygg med dig. Göra roliga saker med dig. Men du skrämde mig lite när vi ville så olika med framtiden. Du ville vara bekväm, jag ville äventyr. Du ville samla pensionspoäng, se på fotboll och spela golf. Ibland såg jag din gubbiga pappa i dig.
När det tog slut ville jag prata med dig om det här. Trots att det är svårt. Jag frågade om vi kunde prata om det. Du sa nej. Av respekt för dig så framhärdade jag inte. Men det blev en sorg för mig att jag inte fick förklara hur jag kände för dig och oss.
Vi borde ha pratat om sex och samliv också. Att du inte kunde oftast, att jag tröttnade och inte kände mig sexig. Vad jag hade velat ha istället och hur du ville ha det för att det skulle fungera. De små blå pillren hade kanske också varit en bra lösning. Sex och närhet är viktigt i ett förhållande. Det var inte bra att vi inte sov ihop. Jag kände att du inte ville hjälpa till, du tyckte att jag var besvärlig fast det var du som snarkade och jag missade min nattsömn.
Både visste vi att vi hade svårt att prata om känslor. Det gör mig ledsen. Mest ledsen över att vi aldrig löste det. Kanske borde vi ha tagit hjälp. Eller arbetat mer aktivt med det. Fast jag vet inte om du hade gått med på det.
När tog det slut? Du sade att du aldrig hade velat flytta med till Skåne. Och jag som letat hus här i så många år. Och du sade inget. Det kom lite som en chock för mig. Jag har nog trott att du kunde tänka dig att följa med. Så alla år som jag har letat hus så har du levt i tron att jag snart ska lämna dig. Var det så det var? Det gör mig också ledsen. Ledsen över oss. Men faktiskt också irriterad.
Vad har jag betytt för dig? Det gör mig ledsen att du aldrig sa det. Ibland undrade jag om det var mig du ville ha eller bara någon. Nu vet jag att någon vem som helst duger. Bra att hon kan laga mat också. Jag undrade om jag älskade dig eller om jag bara stannade för att det var otäckt att lämna. Jag har varit så lycklig stundtals över min nyvunna frihet. Jag vet att jag gjorde rätt. Men efter 30 år tillsammans kommer du alltid att äga en del av mitt hjärta.
Så sorgen är att vi inte mycket tidigare kunde prata om hur vi kände det. Sorgen är att vi som egentligen var bra för varandra inte nådde fram. Sorgen över att vi inte får åldras och njuta med varandra.
Så gärna jag skulle vilja ha svar på mina frågor. Men det får jag nog aldrig och det är också en sorg.
