Har alltför länge varit konflikträdd och bitit ihop. Trots vad människor sagt till mig. Låtsasts vara oberörd.
Sedan jag flyttade hit umgås jag inte med människor jag inte vill umgås med. Tål inte vad som helst heller. Biter ifrån och säger upp bekantskapen. Bra för mig.
Människor gör mig trött.
Därför är det ännu svårare att hitta manlig vän. Går inte med på att bjuda på mig själv hur mycket som helst för att göra en man glad. Orkar med mig själv. En man ska bidra med energi för att få finnas i min närhet.
Drama i en av mina föreningar. Jag sa till en kvinna vad jag tyckte via Facebook. Hon kallade mig dum i huvudet. Nu kräver jag att föreningen väljer mellan henne eller mig. Om jag blev ledsen av att bli kallad dum i huvudet? Har så lång träning på att gömma sådana känslor att jag inte vet. Men jag vet att mitt självförtroende nu är så bra att jag vet att jag inte är det. Också stolt över att jag sa ifrån. Både till henne och till föreningen.
Aha-upplevelsen var nyttig.
