Den här gången fika hemma hos honom, inte så långt bort. En stor gammal skånegård. 2 bostadshus och minst 5 andra stora byggnader, trädgård och park. Riktigt gammal gård vid en kyrka. Vidunderlig utsikt över det skånska landskapet. Han hade påbörjat renoveringen men hade kanske gjort 5% klart. En gång i tiden och kanske fortfarande, hade jag gått igång på det där. Nu bara såg jag jobb. I all evighet. För att bli klar om 10 år när man är för gammal för att njuta av det? Jodå suget finns där. Men det är oklokt.
Så visst vill jag ha en framtid med en man som finner samma tjusning i gamla hus som jag gör. Nån att diskutera planer och drömmar med. Nån att strosa runt i trädgården och planera tillsammans med. Någon att dela höstmörkret framför brasan med.
Men till vilket pris? Att i 10 år till leva i ett renoveringsprojekt? Ska jag renovera hus i hela mitt liv?
Vore det för att göra honom glad eller mig?
Nej. Tror inte det.
