Jag känner många av dem, känner igen många. Är accepterad. Men jag vet ju att när jag inte är här så glömmer de mig igen. De är inte mina närmaste vänner.
I en sådan gemenskap kan jag ändå ibland känna mig ensam.
Jag behöver min egen människa. Min trygghet. Min bästa vän. Eller man.
