ja, ibland känns det här huset övermäktigt. I alla fall pengamässigt. Skräcken att någon plötsligt ska skicka mig en jätteräkning som jag inte klarar av att betala...
Och jag fick en jätteräkning från försäkringsbolaget, en årsavgift. Tänkte be dem dela upp den på månadsbetalningar. Glömde det. Fick påminnelse och ännu mer ångest. Men nu ska de fixa det. Fast dyrt blir det.
Men det var inte det som utlöste dagens ångest utan budgeten. Deprimerande läsning.
Övermäktig.
arbetat massor och haft roligt. Ont i högerhanden, ingen känsel liksom. I övrigt funkar det bra.
Inte sålt så mycket som jag borde, därför mer tajt om pengar. Det har ju också kostat massor att flytta.
Känner mig välkommen i byn och träffar härliga öppna annorlunda framåt människor. Och gnälliga hyresgäster ... övar mig på att vara social.
Ute är det varmt för årstiden. Fast landsdelens nyheter handlar om halkolyckor. Så jag stannar hemma mest. Trivs här.
Ibland är jag orolig för stora konkursen. Supeduperdyra kostnader för huset t.ex. Att jag ska upptäcka skada som inte kan åtgärdas eller så. Men för det mesta har jag ro att rycka på axlarna. Kan putta undan tvångstankar att huset ska brinna ner och att jag inte har något alls sedan.
Huset är ju allt jag har liksom. Eller inte för ett hus är materiellt. Det finns viktiga människor i mitt liv.
bott här i sådär 6 veckor nu. Tredje gången jag är själv. Rätt skönt. Det var ju det jag ville. Men alla har besökt mig.
Nu ligger jag i soffan. Har sett tre avsnitt av en sliskig serie på rad. Ätit glass, en halv burk pepparkakor och mjölk. Är jätteskön.
Det har varit intensiva och underbara veckor. Fast jag har saknat min egentid ;)
har besök av en äldre god vän. Pratsam filosofisk och hjälpsam.
Fast jag är nog inte så pratsam själv... tycker om att strosa runt i mina egna tankar.
Jobbigt med andra människor. Och då kommer jag på att jag saknar M. Vi var så vana vid varandra. Störde inte varandra och vi visste hur det skulle fungera.
jag frågar lilla mamma varför vi aldrig har haft stora roliga kalas hemma. Och vi har ett långt och virrigt samtal där hon säger att jag anklagar henne och kritiserar henne. Att det är synd om henne som måste laga mat till jul och diska ensam. Och en massa annat dumt. Förstår att hon är ledsen. Berättar att jag söker svar på vad som hänt för att kunna förändra.
Jag får svar på min fråga, hon slutade med kalas för som kvinna fick hon alltid stå vid spisen. Speciellt som hon är martyr också.
Men varför en halvtimmes försvarstal för det? Hur svårt kan ett rakt svar vara?
Idag talar hon om att åka hem. Och låtsas som inget. Jag tar inte upp det igen heller.
Är det omöjligt att nå henne?
invigningsfesten blev en succé. Många människor, många lyckönskningar, mycket beröm.
Oj så mentalt trött jag är nu.
Ibland tvekande jag att jag skulle komma hit.
Imorgon öppnar butiken!
om två dagar är det invigning. Så långt jag kommit. Och ändå är jag inom mig osäker. Är det jag som gjort det här? Kommer det att bli katastrof eller kommer det att funka?
Inte perfekt men tillräckligt bra.
Allt det här är mitt. Är det verkligen sant?
Jag har nåt jag kan nåt!
Är det sant?
fullständigt utmattad. Jobbar, äter sover. Vet inte hur min gnälliga kropp orkar. Men tills nu har det funkat. Roligt, jobbigt, påfrestande, osäkert, förvirrad ibland.
Var ska jag börja?
Renoveringen går framåt, hopp om att kunna öppna om 1,5 vecka. Tycker själv att jag varit jätteduktig. Oj vad jag sliter. Vad jag lär mig. Samtidigt njuter jag av att få skapa. Jag bygger ju min dröm.
På kvällarna packar jag upp mina egna prylar och dekorerar. Det blir mycket och mysigt och mitt.
Lilla mamma har bosatt sig här. Trodde hon skulle stanna nån vecka men hon har inga planer på att åka hem alls. Fast det funkar bra. Jag har sällskap och får mat och hjälp.
M (förra Mannen, exet gillar jag inte, M får det bli) var här med lass två av mina grejer. Så juste av honom att köra hit dem. Men sen funkar inte kommunikationen. Han sätter på en fotbollsmatch på datorn. Istället för att prata...
Sen går vi ner i lokalen och han säger - det går inte, det blir svårt, det kan du inte... och liknande saker. Och jag är glad när han åker. Och sörjer att inte han som jag hade så mycket gemensamt med är här. Tudelat.
Dottern ringer och är besviken på M. Hon är den enda han har i stan nu. Och han uppmuntrar inte den gemenskapen alls. Hon vet inte hur hon ska närma sig honom. Han ska ju ta ansvaret för det. Varför gör han inte det?
Nya hyresgästerna har aldrig hört talas om sopsortering. Den enas pojkvän är "på resa" , undrar vad han sitter inne för? De andra har haft det svårt i livet säger de, han går i skola och ingen av dem har körkort. Men barn har de. Skaffat nya trevliga hyresgäster, de tycker att det ska bli mysigt att bo som i ett kollektiv.
Ojoj vad har jag gjort ;)
fast idag var en tung dag.
Lite ekonomiska motgångar. Ingen kris nu men måste ordnas upp. Att all värme inte funkar som den ska kommer snart bli viktigt.
Skrivit på 100 eller så nya bankpapper.
Renoveringsarbetet känns just nu övermäktigt. Jag kan helt enkelt inte tillräckligt. Och det skulle behövas fler människor.
Och bor man i Skåne ska man inte åka ut och åka när det är mörkt och dimmigt för då är det svårt att hitta hem. Och dimmigt verkar det alltid vara här.
Kanske är jag bara trött.
4 dagar har jag varit här nu. Att det verkligen blev så till slut.
Vet inte vad jag gjort men egentligen massor. Kontakter uppgifter samtal fixa ordna.
nu är jag själv. Helt själv.
Familjen flyttade hit mig i helgen. Sov över. Stora dottern stannade idag också.
Den lilla skickar meddelande att hon kommer sakna mig mycket. Den stora lovar komma nästa vecka också. Underbara barn.
Hur det känns att vara ensam? Just nu ensamt. Hade gärna delat detta med någon.
bilproblemet löst. Tack och lov. Istället för den nya transportbilen men fint serviceavtal och finesser åker jag nu i en större plåtlåda. Väldigt stor, väldigt manlig, skitigt manlig. Men en tvätt inuti, en vit rattmuff och lite hemtrevliga detaljer kan ordna det i framtiden. Och jag är tacksam. En privathyra.
Vildkatten infångad. Vi har båda blodiga rivmärken. Och det är synd om henne.
Alla bilar packade. Vet inte med vad och var men fulla är de. Och ändå finns det mycket kvar att flytta en annan gång.
Så imorgon kör vi. Jag skriver kontrakt med en massa text jag inte orkar läsa och betalar en ofantlig massa pengar. Hoppas allt går i lås och jag inte glömt nån detalj.
Och sen är huset mitt. Och vi ska lasta av allt.
Och sen är drömmen verklighet!
Du som orkat läsa nåt av allt svammel jag skrivit vet hur mycket jag har slagits för detta. Och velat och önskat, och sen blivit sviken.
Fast det är ju med drömmar som sagor. "Och sen gifte de sig och var lyckliga i alla sina dagar" så är det ju inte vet vi alla. Det är då det börjar - i nöd och lust ;)
ältar fortfarande bilen.
Men också nervös. Nu startar den stora packningen. Och på lördag packar vi lastbilen.
Och sen händer det.
Nervös och glad.