Kanske lite sur på mig själv också som inte orkar ta tag i tonåringens problem på skarpen och tvinga henne att göra det hon själv inte har lust att göra. Ta en allvarlig diskussion och se till att det följs upp att det görs något.
Men frihet? Eget ansvar? Dessutom är hon ju faktiskt 18. Hon ska vilja och åstadkomma själv för att växa.
Eller är jag rädd för konflikten? Söker hon bråk?
