Men flytta funderar jag fortfarande på (emigrera till Skåne ;) ). Trots att det heller inte gör livet lättare på kort sikt. Trots att det inte är praktiskt och ekonomiskt försvarbart egentligen.
Jag har berättat för mannen som drog en djup suck men vid det här laget känner mig. Han har känt mig genom "nu sticker jag till Australien ett år eller så vi kanske ses", "jag ska jobba med hästar på annan ort i sommar vi ses" till "jag och hästen ska flytta till landet och köpa hästgård ska du med".
Jag har också för fyra år sedan sagt "nu står jag inte ut med landet vi köper ett hus i stan". Det var ett bra beslut då. Tonåringarna fick frihet, vi slapp köra överallt, vi slapp renovera en massa byggnader, antalet bilar kunde minskas med hälften, pendlandet blev lättare.
Men sanningen är att jag inte trivs i stan. Jag måste ha utrymme omkring mig. Livsutrymme.
Livsutrymme har en andlig betydelse för mig. Det betyder att jag måste vara fri att följa den tanke som dyker upp. Att jag, med viss hänsyn till andra, kan göra det jag vill. Livsutrymme för mig är också mätbart, det handlar om den där privata komfortzonen som för mig mäts i kvadratmeter och kilometer. Jag vill inte ha grannar och behöver ibland en egen vrå. Jag njuter av friheten och utrymmet som naturen erbjuder. När själen får utrymme finns det livsutrymme.
