Rädslan för återfall finns fortfarande.
Rädslan för ensamheten och utanförskap har ökat i takt med att jag drar mig undan. Och ändå var det ju det jag ville. Ensam i ett litet rött hus i skogen.
Och kroppen mår verkligen inte bra. Ont ont av att orka vardagen.
Hjärnskadan av utmattningen finns kvar.
Mängden information och människor är starkt begränsad fortfarande. Till en viss gräns sen sätter hjärnan bara stopp och vägrar ta in mer. Stänger ner en stund.
