noll kul

det blev ett enat nej till festival och dumma var vi tyckte 16-åringen. Som var duktig på att argumentera. Fast tycker synd om henne, förstår "och vad ska jag göra för kul hela sommaren då?". tack och lov har hon fått sommarjobb. men kul? I hennes ålder på en liten ort - finns noll kul.

svår

men den ekonomiska och praktiska lösningen ser oåtkomlig/svåråtkomlig ut nu. Inget är omöjligt. Jag vet. Men det är ju de där förb... pengarna.

Och att lägga sig ner och gråta eller skrika lär ju inte hjälpa heller? Man måste ju orka vara duktig?

vet

så egentligen vet jag vad jag vill.

Jag vill driva eget. Jag vill driva ett B&B eller kanske hyra ut lägenheter till turister. Det vore nog bra om det låg i Skåne som är mest turist-tätt i Sverige. Det kan eventuellt få ligga i Frankrike. Jag har massor av energi och tid till rätt sak. Jag kan jobba massor under några intensiva månader om året för att sedan vila.

Jag är bra på marknadsföring och kundkontakter, förstår ekonomi. Är duktig på att inreda, städa, hålla fint, planera, administrera. Duktig problemlösare och praktisk. Bra på snabba beslut och ganska stresstålig. Inte så bra på matlagning men en god frukost och en och annan kaka till fikat klarar jag.

När jag inte sköter rörelsen vill jag gå långa promenader för mig själv - i skogen eller på stranden. Jag vill inreda och skapa något. Planera och genomföra, sköta kontakter.

Och jag pratar inte om skilsmässa. Han kan flytta med han kan få jobb någon annanstans. Eller så kan han bo kvar och ta huvudansvaret för den hemmavarande tonåringen. Han kan komma ner på helgerna på sommarhalvåret och jag kommer upp på vinterhalvåret. Det klarar vi. Han gör sitt och jag gör mitt. Dessemellan är vi tillsammans. Vi kan resa och ha semester tillsammans på vintern när vi båda avskyr mörkret här hemma. 

Jag tror det är meningsfullt att göra folk glada. Då blir kanske jag också glad.

färdigt

vi äger ett litet hyreshus och får inkomst från hyresgästerna. Vi är inte belånade alltför högt. Vi har en god ekonomi och kan spara till resor som vi tycker om att göra. Vi bor nära allmänna kommunikationer, restauranger, affärer och skolor. Lägenheten är snyggt inredd och tillbyggnaden underbar. Inte mycket kvar att göra. Vi kan njuta av livet och ta det lugnt. Jobba på.

Så otacksamt av mig att vilja flytta då. Att förstöra den goda ekonomin och planeringen. Att aldrig kunna vara nöjd när det är färdigt.

Men jag vill inte bo i stan, vill inte ha grannar. Jag avskyr mitt jobb, står inte ut att arbeta ens två veckor till innan semestern. Vill inte vara anställd, klarar inte 8-17/47 veckor om året i all evinnerlighet framåt. Klarar inga fler mörka vintrar 6 månader om året.

Ser inga möjligheter här. Hittar inget starta eget. Nytt jobb inom samma bransch tror jag inte på, den lösningen har jag provat en gång förut. Annat jobb får jag inte med min specialiserade utbildning. Inte omskolning en gång till. Att jobba 80% är bara lite bättre än 100%. Jag har tappat lusten för mitt yrke. Inte arbetsuppgifterna i sig men det runt omkring.

Eller missar jag nån lösning?

 

fördelning

han har varit på AW i fredags kväll, racing i lördags, träffat kompisar och varit på konsert.

hon (jag) har fixat, ordnat och deppat. Surfat. Tjurat. Inte orkat. Varit närvarande för barnen, lyssnat. 

Men är kanske det här typiskt vårt förhållande? Extrovert vs introvert. Fast det sistnämnda är ett för enkelt svar, det handlar också om ansvarsfördelning.

utrymme

grannen sitter på sin balkong 10 meter från mitt vardagsrum och tittar in genom mitt fönster. Hatar den äckliga typen. Hatar att inte ha ett privatliv. Det finns fördelar med att bo i stan. Praktiska fördelar. Känslomässigt vill jag ha utrymme omkring mig. Privatliv!

fast just det här är inte min granne eller hans balkong

kan man få önska att det där ska hända, eller är det väl elakt?

hawaii

well - bodde jag här skulle jag vara mycket gladare det tror jag nog:

länk

dan

Lite trädgårdspyssel, strykning,  matlagning.  

Fullständigt uttråkad men ändå utan energi att göra nåt.  

Resten av dan? Desperat surfande efter en praktisk lösning på boende- och jobbproblemet. Kanske.  Fast jag hittade inget igår. Tröstäta lite godis kanske. 

vin

Ja ja vin kanske inte var en så bra idé.

gråta

Jag känner mig darrig.  Kroppen blir svag. Kanske trött av dagens funderande.  Och jag vill gråta. 

smak igen

Ost passar i alla fall till vin. Hushållsost oxå. 

festivaldebut

Och en 16-åring som vill åka på festival och campa.

Precis vad jag behövde idag.

Mitt svar blev - Ja om pappa får köra er dit,  hämta på natten och ni bor på hotell.   "Men mamma det är ju inte alls samma sak". Nej jag vet.  Det här är säkrare. "Litar du inte på mig mamma? ". Jo men inte de andra. 

vill nu

Exakt vad jag vill göra nu. Skolka. Från allt och alla krav. Ta två veckor ledigt.  Ta bilen och åka min väg själv.  Först ska jag åka till Skåne och se på B&B till salu och fundera över ekonomin. Promenera själv på stranden vid havet.  Vara själv och fundera på vad JAG vill.

Varför jag inte gör det? Jag kanske inte ens törs? Det kanske har gått så långt att jag inte har någon självständighet kvar? Att det inte finns något jag?

Hade jag mer pengar kunde jag göra samma resa till Frankrike. Då behövs det ännu mera mod.

Vad som håller mig tillbaka? Realitet. Praktiskhet. Pengar,  gemensam ekonomi och hänsyn till andra.  Mest tonåringen som ska få gå färdigt gymnasiet på orten där hon känner sig trygg och har vänner. 

Tre år till.  Men jag då?  Jag klarar inte det.

balans

Depressionen är väl egentligen som migrän eller magvärk. Har man inte lyssnat på kroppens signaler under en längre tid så protesterar kroppen. 

Bara att avvakta tills kroppen vilat och är i balans igen. Inget att bli stressad över.

Kan man sjukskriva sig med den motivationen? Sjukdomsorsak - "väntar på att kroppen och själen ska komma i balans igen". ;)

han

Han lovar lyssna om jag vill berätta.  Han vill hjälpa mig om han kan. Jag gråter lite och berättar om hur det känns på jobbet.  Han säger jag måste prata med chefen.  Hur säger man till chefen - du gillar inte mig, jag gillar inte dig. Blir man omplacerad då och vad hjälper det. 

Jag säger att jag inte vill följa med på konserten ikväll.  Han går själv.  Jag förstår att han bryr sig.  Men jag orkar bara inte med just nu. 

depressionsperiod

Och så bara slog den till med full kraft igen.  Depressionen. Utan att jag anade det är jag nu gråtfärdig och tror att alla avskyr mig. Ingen älskar mig heller.  Sover illa.  Blir rädd för framtiden.  Avskärmar mig.

Borde känt igen ilskan den kommer först.  Sen undandragandet. Sen gråten.

lästips

Den måste jag läsa.

roadtrip

Gärna!  Ett halvår eller så.

smaka

Vin och marsmallows?

Funkar.

välgrundad

tror ni att de skrattar åt mig på jobbet och bara väntar på att jag ska ge upp? Att de berättar sexskämt om torra gamla tanter bakom min rygg? Att de föraktar det jag gör hela dagarna?

Eller är jag HSP? Osäker? Dåligt självförtroende?

Jo HSP. Men inte så mycket det andra. Här tror jag att aningen är välgrundad. Fast å andra sidan tycker jag inte så mycket om dem heller. Ungefär så här tror jag:

livsval

apropå ekorrhjul och livsval och yrkesval...

privat

"Privacy is priceless"

sporthotell

No way. Inte min familj! 

reaskor

firade att det är fredag genom att köpa ett par reaskor. Som jag egentligen inte hade råd med men de kostade ju bara 199 kronor! En anledning så god som någon.

Sköna? Nej. Nu måste jag måla tånaglarna ikväll.

frestad

mitt surfande spåras. Här sitter jag och faktiskt arbetar - ja jag surfar lösningar i arbetet också. Så "råkar" Tripadvisor lägga upp en annons ute till höger, särskilt riktad till mig.

jamen då bara måste jag ju klicka? Är dock inte säker på att de träffat helt rätt i sin reklam. Ungarna skulle inte gilla ödlan och jag gillar inte "stranden":

Ska återgå till jobbet snart, inte mitt fel att jag blev inledd i frestelsen...

svar ja

och om jag kände mig avvikande på mötet? Svar ja.

Men också uppskattad och lyssnad på.

17 år

fast inte där just

lekt duktig datakonsult igen. Varit på möte med annan datafirma. I byggnaden mitt emot konferensrummet fanns huset och fönstren där jag för länge sedan jobbade som sekreterare under många år.

Sammanträffande. Utveckling.

Fast hade jag vetat att det skulle ta 17 år mellan dessa händelser så vet jag inte riktigt om jag hade orkat.

Vad jag gjorde under de 17 åren? Födde ett barn, hade förmånen att hand om det och första barnet extra länge. Läste in tredje gymnasieåret, studerade tre år på högskola, var arbetslös, startade eget, läste ett års påbyggnadsutbildning data. Har jobbat sex år som datakonsult.

"Oj vad tiden går (när man har roligt)" - som de gamla brukar säga...

Är det en utveckling om det har tagit 17 år (och hur mycket slit som helst!) att nå hit? Tja, om andra kanske jobbat 17 år på samma arbetsplats istället så kanske man kan undra om det är en utveckling? Jag tycker att jag har gjort en spännande resa.

Att jag nu funderar på hur jag ska gå vidare är en helt annan sak.

just go

vara

andra ställen att vara på än här:

länk

sommarbrev

sommarbrev nummer två, från en nivå högre upp:

"...och får chansen att ”ladda batterierna” med väl förtjänta ledigheter. Till hösten ser jag fram emot att vi kommet tillbaka utvilade och att vi tillsammans ... tillväxt, lönsamhet..."

inte vila och ha semester och njuta för att bli lyckligare människor utan för att orka/vilja/kunna arbeta ännu hårdare för företaget sen?

Eller var jag för känslig nu?

avvikande

Fråga Ser du dig som avvikande i din yrkesroll gentemot dina manliga kollegor.

Fråga Ser du dig som avvikande gentemot andra kvinnor på grund av ditt yrke?

källa - med mycket annat intressant också.